NWahlstrom

Det var en gång en myra som tog en lyra, bröt fingret, stygnen blev fyra. 

  Vi pratade om olyckor på jobbet i söndags, om våra egna erfarenheter när man sagt, "ajaj". Vi pratade om smärtan efter en slagen svanskota (till och med en bruten), hur yr man bli efter att ha störtat med huvudet före över cykeln (en nära att spräcka skallen) och även hur folk stirrar (precis som att de käkat blängsylta) när man råkar ramla ner för trapporna på ett varuhus med högklackade skor. Vi kom även in på hur skitjävlaroligt det är att se andra slå sig.
  I detta inlägg rimmar jag på en olycka som har drabbat mig under en bodig brännbollsmatch i yngre ålder. Det var tider då brännbollen var som störst i byn Svappavaara. Då man spelade till klockan 04.00 under sommarnätterna. Tiden man var barn.
  Den sommaren fick jag ha en stor skena på långfingret (fuckyou-fingret i folkmun). Det var minsann inte så roligt att bli nerdrogad innan operation och att se alla andra barnen bada medans du själv fick sitta på torra land. Det var inte heller så underhållande att plocka upp den döda huden som lossnade kring bandaget. Och nu såhär i efterhand har mitt finger en puckel på sig, samt ett ärr som är format som en blixt, är det roligt? Den tyske läkaren var minsann inte så alldaglig. Kul med lite annan design på ärret. Rakt är trist. Att blixten inte är det enda ärret på mina händer är viktigt att nämna. Man kan nästan tro att jag jobbat i gruvan i 30 år (dock är jag ej så härjad i mitt ansikte så ingen kan påstå det). Jag kommer aldig bli en "nagelacksmodell" men vem bryr sig? Alla har en historia. Vi vann ju i alla fall.

Ps. Det finns en osanning i detta inlägg. Jag tror inte stygnen var fyra, jag tror de var mer. Coolt va?


Peace out!

Kvällsolen lyser och jag myser. Snart jag ryser när kvällssolen ej lyser, då till sängen jag pyser. Jag kommer somna som en stock, kanske tänka lite på rock. Men mestadels kommer jag tänka på Phille, han som är min kille.



Visste inte hur jag skulle börja, så startade med ett klämkäckt rim. Om ni tycker den var dålig så är det era sak. Jag har slutat bry mig om vad andra tycker. Fatta det! Jag kan rimma. Jag är bra. Jag duger som jag är.
  Idag har jag avklarat det sista förmiddagsskiftet, nu återstår 3 nätter. Jag har tidigare gruvat mig inför 12timmarskiften under helgerna, "mördar skiften", men ihelg har det gått smidigt och enkelt. Har verkligen haft det roligt på jobbet. Att blanda sig med annorlunda människor är intressant, visst tyr man sig till någon där samtalet kan uppehållas men det är nyttigt att få anpassa sig. Trodde inte att jag skulle trivas så bra som jag gör. Ständigt förvånas man. Mitt skiftlag är kanon, jag har svinkul. 
  På lördagsmorgon anlände jag som vanligt till jobbet. Yrvvaken stod jag inne i omklädningsrummet för att klä mig. Denna morgon var det något som inte riktigt stämde, det fanns något i skåpet som inte riktigt hörde dit. Två små lappar låg lutade mot min shampooflaska, ditplacerad av en arbetskamrat som skolat upp mig och som nu hade gått på semester. "Vad är detta?", tänkte jag. Orden gjorde mig glad.

"Natta! Jag har tyckt riktigt bra om dig. Du är en flitig och engagerad tjej med en skön humor. Om du söker jobb nästa sommar hoppas jag att du hamnar hos oss igen. Ha det så bra! Ps. Mitt jobbmotto: Allt ordnar sig tillslut. Ds.".

Philip kör motorbåt på Kalixälven.

Jag serverar kaffe.

En liten firre som jag fiskade upp. Tröck faktiskt inte ihjäl den lilla stackaren utan satt den försiktigt och omsorgsfullt tillbaka i vattnet. Inga stora baddare denna sommarkväll utan Ph drog upp 3 minisar och jag 2 (det tredje fick jag inte upp), så fiskematchen slutade:
3-2 till Philip Kemi. Grattis! 

är en skön man.



Planer för livet. Det är väl något man har lagt en och annan tanke på. Skolan är slut, det är dags att gå ut. Ut i livet. Det är med en skräckblandad förtjusning jag går. Jag har börjat min färd. Jag kan i princip göra vad jag vill. Om jag verkligen vill det. När jag tänker så blir jag peppad på livet. Man lever väl bara en gång, undra om det stämmer? I så fall kanske det är bäst att börja ta livet på allvar snart. Eller? Jag vet inte.

Kram. Ps. Rubriker är altid lika kluriga att komma på. Bra hjärngympa, nästa som korsord och sudoku. Eller?.. Jag vet inte.

Hm. Ett blogginlägg, det var det som var tanken. Fanken, hur orkar jag ens tänka tanken?

Att jag aldrig kommer bli någon bloggerska, det har jag insett. Och det tror jag att mina många läsare håller med om. Skrev jag många? Om jag nu gjorde det så valde jag helt enkelt fel bokstäver. Antalet läsare har minskat, det har jag själv orsakat. För ungefär 2 månader sedan bestämde jag mig för att fixa ett hänglås på min dagbok på internet. Ett lösenord införskaffades. Varför jag beslutade mig för detta är väldigt intressant? Skrev jag väldigt intressant? Om jag nu gjorde det så valde jag helt enket fel bokstäver. Jag är hemlig av mig, det är svaret om någon skulle fråga, "varför lösenord?". Men när jag byggt upp mig själv, står stadigt på jorden och känner för att blotta mig, då kör jag. Då trycker jag på gasen. Något säger mig att det kan bli bra. Det står, "framgång" i luften. Saker behöver bara ta sin tid ibland. Man kan inte bara så ett frö och tro att en planta ska ploppa upp direkt. Att bli en bloggare tar sin tid. Någon kanske tänker, "men herre gud, hon har ju bloggat sen 2008 ju, när ska hon växa upp då?". Jag tänker inte svara på den frågan utan jag säger, är det värt att vänta på? "JA!", säger ni. Eller?

Ha en trevlig kväll. Och rubriken.. Knät värker som aldrig förr. Känner mig handikappad i väntan på antiinflammatoriska tabletter. Tabletterna är livsnödvändiga just nu.

när eva doppade fittan i havet? - "Den där lukten kommer fiskarna aldrig bli av med.."

En bakissöndag kunde inte bli mer perfekt. Nattfiske med min älskling. I timmar höll vi på.  Killen slutar aldrig förvåna mig. Två fiskar vevade han in, plus tre småttingar. Mat för morgondagen. Med Philip överlever jag alltid. Du är guldvärd.


I påskas. Philip och korven, sitter framför storelden som är lika het som honom själv.

Efter en kanonhelg i Umeå kom fem arbetsdagar från 14-22. Jag och Philip bestämde oss för att fira midsommaren i Björkarnas stad. Efter förmiddagshelgen tog jag en ljudbok i handen, en packad väska i den andra och hoppade in i min silver audi, Glenn. Om du vill kan du bara säga, Glenn Silver. Glenn rullade på som aldrig förr, fintade kamerorna efter vägen och förde mig fram till min Philip som väntade i Luleå. Saknaden gjorde att foten som var placerad på gaspedalen blev tyngre och tyngre. Jag vet att det är dumdristigt att köra fort. Man säger alltid till andra, "kör försiktigt" och hoppas innerligt att de ska lyssna på ens ord, men när man själv sätter sig i bilen, då blir man odödlig. Detta stämmer självfallet inte, man är inte odödlig utan bara dum. Hastigheten ska hållas hädanefter, det har jag bestämt, så ni behöver inte vara oroliga (om ni nu är det). Det är bra att det finns fortkörningsböten. Det tycker jag faktiskt.

´
Mitt allt.
Världens bästa kille och jag.