NWahlstrom

Ett mörker ligger över byn och omsluter ett tegelhus där en liten flicka sitter på en stol. Huset ligger i utkanten av byn, uppe på en kulle. I huset lyser det, en enda lite ljuskälla brinner i det varma men mörka huset. Ljuset lyser upp flickans ansikte. Flickans ögon tittar stint in i ljuset. Fingrarna hennes bildar meningar av alla de bokstäver som ligger uppraddade under hennes fingrar. Öronen använder hon till att lyssna på tystnaden. Det finns en harmoni i rummet. Utsikten från fönstret som fickan sitter framför är kanske den största. Det beror på hur man väljer att se det. Men utifrån att flickan är uppväxt i orten vet hon att det är det största. Det är lysen längs vägen, upp mot det största. Så länge hon kan minnas har det lyst där uppe och är allt i sin ordning ryker det också. Flickan brukar säga att det som finns där uppe är hjärtat i byn, huvudorganet. Det som pumpar ut syret till människorna i glesbyggden, som ger människor hopp och en korv på bordet. Om inte byns hjärta hade pumpat kanske inte flickans hade gjort det. Precis just nu när flickan blickar upp mot hjärtat i byn ser hon pengar. Guldiga dollarsymboler klonar sig i hennes glansiga, svarta ögon. Hon gillar det hon ser, hon gillar det hon hör. Ibland är pengar allt. Ibland är tystnaden musik.

Sniffat gruvdamm om ni undrar.