NWahlstrom

Jag vet inte hur många gånger jag tänk, "orka blogga, det suger". Tänkte faktisk aldrig mer skriva blogg men på något vänster hamnade jag ändå här. Varför ens spekulera i hur det kunde komma sig. Lusten styr. När jag slår på musik mjuknar själen och fingrarna. Plötsligt känns tangenterna lättare att skriva på.

  Jag ligger i sängen. Förbereder mig för några timmars sömn innan det är dags att tillverka slig till Kulis. Förmiddag betyder att jag har lite mer av ett liv efter jobbet. Hinner göra de saker som jag anser som viktiga, det som får mig att överleva. Om man bara hade jobbat hade man ju tillslut bara varit en kropp. En kropp som ser ut att leva men som egentligen är död. Eller om man nu ska leva för jobbet gäller det att hitta det man vill hålla på med. Just nu samlar man in stålar för att ha en fritid och en framtid.

  På tal om framtid. När jag var lite var jag rädd för döden, riktigt rädd. Nu börjar jag bli rädd för livet. Jag säger det lite skämtsamt men i botten ligger lite alvar. Morsan säger att jag inte behöver ha ångest, men jag känner mig allvarligt stressad. Men nu är det väl skitsamma, nu ska jag bädda ner mig själv under min sänghimmel.
  Åter tillbaka i Svappavaara efter en veckas semester i Umeå och Luleå. Veckan har bestått av omhändertagande av den äldre generationen, slöseri av pengar, syskonsnack, en efterlängtad kyss av Philip och två hockeymatcher. Dessutom har jag och Phil haft ett stort hus för oss själva och varit ägare till en hund som bajsade jättemycket under fredagkväll. Korvarna från hundens tarm var groteska och kolossala. För att inte störa hunden under akten kollade jag bort precis som att det regnade (något det fakstiskt gjorde). Jag ville inte stressa honom på något sätt. Det är ju faktiskt lite genant sånt där. Men efter att han gjort sitt och vi tänk trippa därifrån kunde jag inte slita blicken från mästerverket. Han måste ha slappnat av för mycket. Pyramiden gjorde mig imponerad, så imponerad att jag höll på att ramla baklänges. Om jag minns rätt kom en kväljning mitt i berusningens berusning. Det var som svårt att låssas som ingenting. Plötsligt glömde jag bort att det regnade. Det måste ha varit en börda att bära på det där lasset. Hunden är en schäfer och hans bakdel lutar en aning nedåt. Nu vet jag att det inte var inbillning när jag tyckte bakdelen sluttade lite extra i början av promenaden.

Nu ska jag sluta snacka skit. Det sista jag vill säga en söndagkväll som denna är:

- Det borde vara olagligt att vara ensam när höstmörkret kommer. När asfalten blänker och glittrar av regn, och när kylan kryper sig på, då vill man vara två. Det är bara så. Det är inget skitsnack.

Ella 9 år äter kaka.