NWahlstrom

Fick precis ett samtal. Det var en försäljare och jag var upptagen. Signaler gick och jag satt djupt insjunken i Islam. Bestämde mig hur som helst för att svara men var halvt kvar i muslimernas värld. 

-"mm ja.. Natalie!"

Han presenterade sig och berättade vad han hade på hjärtat (något som åkte in och snabbt som blixten ut genom andra örat).

-"mmmhm"

-"blalalall.. blalal"

Sen hörde jag en fråga. 

-"Och du är möjligtvis målsman, den vuxna i huset?"

-mm..

-"ja.. och jag undrar då.."

Jag avbryter.

-"Nej! jag är mamma...!"

-"ja? Alltså målsman?"

-"jaa..Eller nej! Mammas.. Mammas Dotter! Jag är mammas dotter!"

Han trodde nog att jag hade någon form av handikapp, eller att jag bara var allmänt rubbad. Han tackade för sig och jag tycktes höra ett skratt som var inbakat i rösten. Om jag säger så här, man hörde att herrn hade ett brett leende på läpparna!

Jag återvände från muslimernas värld och stod stilla vid luren och skämdes. Jag skakade på huvudet och gick till köket för att hälla i mig lite koffein, samtidigt som jag tänkte, "tur att han inte vet vem jag är. Den jäveln!".

Kaffe=Livets dryck