NWahlstrom

Jag hade chansen nu. Det var nu eller aldrig. Det var nu jag kunde bli fri, lika fri som fåglarna utanför fönstret.
Tänk att kunna sitta där på en gren, och själv bestämma vars man ska flyga här näst. 

Det hände ofta att fåglarna hånflinade åt mig, medans jag satt där i min korg i hallen. Ibörjan blev jag sårad, väldigt sårad. Men efter ett tag slutade jag bry mig, jag slutade se dem, fast jag visste att dom fanns där. 
Och min fru, som jag bara träffar när vi är ute, hon påstår att min blick har förändrats. Hon säger så här, "Din blick är som en hink med vatten som vält, där allt runnit ut och där de sista avdunstat. Din blick är lika tom som hinken!"

Men nu kunde jag få ett slut på det här.
Den här stunden hade jag gått och väntat på länge, nu fanns friheten framför mina ögon. Utgången till friheten var öppen och det enda som behövdes nu var några steg framåt.
Om jag bara var tyst skulle allt gå bra. Om jag bara tassade försiktigt skulle de inte höra mig.
Jag lyckades.
Väl utanför började jag småspringa. Gräset var mjukt och jag kunde känna doften av sommarens blommor. Det enda jag önskade i det ögonblicket var att kunna se, kunna se blommornas fina färger. Men min värld var svart och vit, det gick inte att ändra på. Tyvärr.
Jag tog mig runt husknuten, sakta men säkert. Och känslan av att vara fri var obeskrivlig. Äntligen!
Jag saktade mer och mer ner och njöt av varje sekund. Det var vackert att gå ensam. Det var skönt att slippa kopplet!
Men när huset började skymta bakom mig hörde jag plötsligt två bekanta röster. Den första rösten sa, "Vart ska du, varför har du så bråttom?". Och så svarade den andre, "Jag tänke hjälpa till och fånga Nalle, har ni inte sett att han har rymt?".

Jag blev stel och kunde inte röra en fena. Det gick så fort. Jag hann knapp tänka.
Plötsligt åkte jag upp i någons famn och blev buren tillbaka till den plats jag nyligen lämnat.
Tomrummen återvände. Jag orkade inte kämpa emot.

Innan jag la mig i korgen igen slängde jag en blick på personen som burit mig. Jag ville se ansiktet på den person som satte stopp för min frihet.
Och det var hon, granntjejen ni vet. Den där Natalie!

Bättre lycka nästa gång!
Mohahah.....