Studenten har man tagit, jobb har man skaffat och plötsligt bodde man hemma igen. Vad hände?
Skolan har tagit slut, det känns osannolikt. Plötsligt kastar skolan ut dig och säger, "du är fri, gör vad du vill.". Jaha, vad jag vill? En vecka sedan "bandet till friheten" kapades av rektorn på Hjalmar Lundbohmsskolan. Studentdagen började med champagnefrukost med mina sköna klasskamrater, följt av träff på skolan, tåg till kyrkan och stipendiumutdelning. Sen kom det där bandet som klipptes. Mitt plakat syntes i vimlet av allas nära och kära. Nallebjörnar och blommor hängdes runt halsen min och mer champagne skulle svepas. Herre gud, och plötsligt stod man där uppe på lastbildflaket och skrek, "..för vi har tagit studenteeen, för fan vad vi är bra!". Hes i halsen och ont hade jag i fötterna när jag fikade med familjen därefter. Sedan bar det av ut igen. Blir tårögd när jag tänker på alla tre år. Tre år med klassen, allt slit, skratt och alla resor vi gjort. Tiden har gått så fort så jag har inte ens hunnit gråta (tro det eller ej, den stora bölaren har inte bölat). När ska tårarna komma, för de kommer mest troligt komma?! Jag vet, för de finns där någonstans.
Skolan är en trygghet. Är jag vuxen nu, på riktigt alltså?
För tillfället känner jag mig mest yr. Yr på allting. Men när jobbet är slut på LKAB och när jag ställt mig stadigt på backen kanske jag ändå ser på allting med nyfikna ögon. Just nu ser jag bara gruvdamm, rök och skitiga gruvarbetare. Men snart. Snart startar en ny fas i livet. Jag vill inte påstå att livet börjar, utan det fortsätter..
Om det låter som att jag är bitter eller ledsen så vill jag meddela att så är inte fallet. Jag är glad, men lite yr också.
Skolan har tagit slut, det känns osannolikt. Plötsligt kastar skolan ut dig och säger, "du är fri, gör vad du vill.". Jaha, vad jag vill? En vecka sedan "bandet till friheten" kapades av rektorn på Hjalmar Lundbohmsskolan. Studentdagen började med champagnefrukost med mina sköna klasskamrater, följt av träff på skolan, tåg till kyrkan och stipendiumutdelning. Sen kom det där bandet som klipptes. Mitt plakat syntes i vimlet av allas nära och kära. Nallebjörnar och blommor hängdes runt halsen min och mer champagne skulle svepas. Herre gud, och plötsligt stod man där uppe på lastbildflaket och skrek, "..för vi har tagit studenteeen, för fan vad vi är bra!". Hes i halsen och ont hade jag i fötterna när jag fikade med familjen därefter. Sedan bar det av ut igen. Blir tårögd när jag tänker på alla tre år. Tre år med klassen, allt slit, skratt och alla resor vi gjort. Tiden har gått så fort så jag har inte ens hunnit gråta (tro det eller ej, den stora bölaren har inte bölat). När ska tårarna komma, för de kommer mest troligt komma?! Jag vet, för de finns där någonstans.
Skolan är en trygghet. Är jag vuxen nu, på riktigt alltså?
För tillfället känner jag mig mest yr. Yr på allting. Men när jobbet är slut på LKAB och när jag ställt mig stadigt på backen kanske jag ändå ser på allting med nyfikna ögon. Just nu ser jag bara gruvdamm, rök och skitiga gruvarbetare. Men snart. Snart startar en ny fas i livet. Jag vill inte påstå att livet börjar, utan det fortsätter..
Om det låter som att jag är bitter eller ledsen så vill jag meddela att så är inte fallet. Jag är glad, men lite yr också.
