http://www.youtube.com/watch?v=39YUXIKrOFk
Mössdags. Kylan kommer. Förbered er, gott folk!
Åh Jesus vilken dag. Energin är i botten, jag kör på reserven nu. Idag blev det strömavbrott och hela faderullan. Plötsligt blev allt svart och anriktningsverket förvandlades till ett spökverk. Allt dån och buller ströps, vilken härlig tystnad. Mörkret omslöt min kropp och plötsligt såg jag inte mina egna händer framför mig. Allt stod still. Alla maskiner och jag. Sen hördes en ynklig röst i radion, "vad hände?". Det var Henkan. Inget svar. Jag hade tappat tungan, kanske de andra också? Därefter kom en röst som tillhörde någon annan, "Ted, det är alldeles svart". Den tredje rösten svarade på tal, "jag vet". Sen var det tyst igen. Jag letade mig till trappuppgången och i huvudet flög en enda tanke, "hitta ljuset, Natalie. Hitta ljuset". Jag hittade ljuset. När jag kom ner på markplan låg tungan där på golvet. Röd och blöt. Den sprattlade till och flög sedan upp i luften för att leta sig in i min mun, "Anton, vad hände?". Han vände sig om, "strömavbrott". Trodde han att jag inte fattade det eller? Jag vet inte varför jag frågade.
Aja, men hur som helst. Nu är det kväll. Det är eld i kaminen, sängen är renbäddad och det enda jag vill säga är, god natt!
Det finns två i familjen som jobbar på LKAB. Det är jag och Carl-Oscar. Jag tillverkar det perfekta sliget och Calle rullar kulorna. Ett strömavbrott kostar miljoner. Och det tär på nervtrådarna. Vattenfall, vad håller ni på med? Skärp er!
Igår hade jag en lärling runt halsen. Fick ge ut alla mina kunskaper och färdigheter till en amatör med min ålder x3. Plötsligt blev det en massa problem i verket och jobb fanns i massor. Sådana dagar går undan. Finns inget värre än tid som tickar lika fort som en snigel som går över vägen. Sen har vi ju det där med att vara två istället för en, mycket trevligare. Att prata med sig själv blir tjatigt i längden. Eller rättare sagt trist, man får ju inge gensvar. 32 arbetstimmar kvar att döda. Dah, vad jag pratar jobb. Det är lätt att dra med jobbet hem liksom. Nä fy i helvete, nu sover vi. Natti natti, önskar Natti.
Dagens hunger. Alla dagars hunger:
Dagens hunger. Alla dagars hunger:
Mitt hjärta, Philip (Umeå. 25 juni. Middag hos morsan).
En dag med gas avslutats med mammas bak, "bagarens bästa bullar". Min mor har många kvalitéer. Ibland förvånas jag över att hon inte blev kock. Hennes bak ger en orgasm, matorgasm. Det knullar i munnen. God natt!
Mossan lagar mat i Umeå.
FAn vad livet muckar med en hela tiden.
Jag vet inte hur många gånger jag tänk, "orka blogga, det suger". Tänkte faktisk aldrig mer skriva blogg men på något vänster hamnade jag ändå här. Varför ens spekulera i hur det kunde komma sig. Lusten styr. När jag slår på musik mjuknar själen och fingrarna. Plötsligt känns tangenterna lättare att skriva på.
Jag ligger i sängen. Förbereder mig för några timmars sömn innan det är dags att tillverka slig till Kulis. Förmiddag betyder att jag har lite mer av ett liv efter jobbet. Hinner göra de saker som jag anser som viktiga, det som får mig att överleva. Om man bara hade jobbat hade man ju tillslut bara varit en kropp. En kropp som ser ut att leva men som egentligen är död. Eller om man nu ska leva för jobbet gäller det att hitta det man vill hålla på med. Just nu samlar man in stålar för att ha en fritid och en framtid.
På tal om framtid. När jag var lite var jag rädd för döden, riktigt rädd. Nu börjar jag bli rädd för livet. Jag säger det lite skämtsamt men i botten ligger lite alvar. Morsan säger att jag inte behöver ha ångest, men jag känner mig allvarligt stressad. Men nu är det väl skitsamma, nu ska jag bädda ner mig själv under min sänghimmel.
Åter tillbaka i Svappavaara efter en veckas semester i Umeå och Luleå. Veckan har bestått av omhändertagande av den äldre generationen, slöseri av pengar, syskonsnack, en efterlängtad kyss av Philip och två hockeymatcher. Dessutom har jag och Phil haft ett stort hus för oss själva och varit ägare till en hund som bajsade jättemycket under fredagkväll. Korvarna från hundens tarm var groteska och kolossala. För att inte störa hunden under akten kollade jag bort precis som att det regnade (något det fakstiskt gjorde). Jag ville inte stressa honom på något sätt. Det är ju faktiskt lite genant sånt där. Men efter att han gjort sitt och vi tänk trippa därifrån kunde jag inte slita blicken från mästerverket. Han måste ha slappnat av för mycket. Pyramiden gjorde mig imponerad, så imponerad att jag höll på att ramla baklänges. Om jag minns rätt kom en kväljning mitt i berusningens berusning. Det var som svårt att låssas som ingenting. Plötsligt glömde jag bort att det regnade. Det måste ha varit en börda att bära på det där lasset. Hunden är en schäfer och hans bakdel lutar en aning nedåt. Nu vet jag att det inte var inbillning när jag tyckte bakdelen sluttade lite extra i början av promenaden.
Nu ska jag sluta snacka skit. Det sista jag vill säga en söndagkväll som denna är:
Åter tillbaka i Svappavaara efter en veckas semester i Umeå och Luleå. Veckan har bestått av omhändertagande av den äldre generationen, slöseri av pengar, syskonsnack, en efterlängtad kyss av Philip och två hockeymatcher. Dessutom har jag och Phil haft ett stort hus för oss själva och varit ägare till en hund som bajsade jättemycket under fredagkväll. Korvarna från hundens tarm var groteska och kolossala. För att inte störa hunden under akten kollade jag bort precis som att det regnade (något det fakstiskt gjorde). Jag ville inte stressa honom på något sätt. Det är ju faktiskt lite genant sånt där. Men efter att han gjort sitt och vi tänk trippa därifrån kunde jag inte slita blicken från mästerverket. Han måste ha slappnat av för mycket. Pyramiden gjorde mig imponerad, så imponerad att jag höll på att ramla baklänges. Om jag minns rätt kom en kväljning mitt i berusningens berusning. Det var som svårt att låssas som ingenting. Plötsligt glömde jag bort att det regnade. Det måste ha varit en börda att bära på det där lasset. Hunden är en schäfer och hans bakdel lutar en aning nedåt. Nu vet jag att det inte var inbillning när jag tyckte bakdelen sluttade lite extra i början av promenaden.
Nu ska jag sluta snacka skit. Det sista jag vill säga en söndagkväll som denna är:
- Det borde vara olagligt att vara ensam när höstmörkret kommer. När asfalten blänker och glittrar av regn, och när kylan kryper sig på, då vill man vara två. Det är bara så. Det är inget skitsnack.
Ella 9 år äter kaka.
Tuffa skift. Smutsiga, svettigta och långa.
Du parkerar cykeln bakom busskuren. Med svettdroppar i pannan drar du ditt inpasseringskort. Grinden öppnas. Några fotsteg. Grinden slås igen. Några fotsteg till. En upphöjning, en trappa. En liten kurva. Det är varmare än ute. Du är inne. Skåpet åker upp. Du har rutin. Kläder av. Kläder på. Sen går du därifrån. Radion på. Fast först en kaffetår. Du tänker, "detta skift kommer ta år". Dock ingen sympati du får. In i verket du går. Om det här ska gå måste du tänka, "tänk alla pengar jag får".
Idag är det Emelies sista skift. Insåg precis att träningsverken i magen kommer försvinna. 12 timmar sen blir man ensam kvinna på bygget, eller åtminstone i skiftlaget. Helt allvarligt, jag känner djup sorg. Det kommer kännas tomt utan henne. Ett labb utan Emelie är inget labb jag tänker springa till stup i kvarten i alla fall, så mycket vet jag.
Imorgon har jag ledigvecka! Umeå, morsan och Sebbe väntar. Sen ska jag till Luleå, kura ihop mig i Philles famn och njuta till fullo.
Det brukar faktiskt samerna ha. I mina öron lät det faktiskt lite konstigt, åt minstone när jag hörde det första gången. Men i och för sig. Philip har sagt att samerna slänger ner torrkött tillsammans med kaffeost i kaffet, det är inga ovanligheter säger han och du Philip, nu har jag fått det bekräftat. Precis detta skriver Mikael Niemi i Populär musik från Vittula.
Ingen NSD i brevlådan denna morgon heller. Jag är besviken. Det var nästan så att morgonkaffet började smaka salt. Tårarna var nära. Måste jag börja ta prenumerationen i egna händer nu också? Det är väl inte möjligt. Inga kanaler har vi heller och kylen, den var plötligt tom. Saken blir ju inte bättre när man är utan dator. Dagens mammor och pappor, var är de på väg?
Man kan tro att mitt liv är ganska tomt för tillfället men ordet tomt hade jag inte valt. Jag hade istället påstått att jag tar avstånd från allt som förgyller vardagen, men det är viktigt att poängtera att det är under ofrivilliga umständigheter. Ja. Det är lite synd om mig. Jag lever i en icketekniskvärld. Det är i sånna här lägen man tackar fantasin, något man i alla fall inte är utan.
Idag fick jag post. Nya anställningsavtal ska skrivas. Jag har fått förlängning! Ska vi skratta eller gråta? - Vi ler åt minstone.
Jag vet att jag ser aningen stel ut på bilden men jag gillar den. Jag tänker på varma härliga Grekland. En utlandssemester hade suttit fint. De spelade Hej mitt vinterland på radion idag och det är Augusti, DET ÄR SOMMAR! Är det konstigt att man vi dra härifrån? - Svaret är nej.
