Ibland är min favoritplats hemma hos mormor och morfar. Det är svårt att beskriva varför. Atmosfären är liksom en annan, en äldre harmonisk atmosfär där du kan sitta i lugn och ro, lösa korsord och äta kola. Du för annorlunda samtalsämnen (jämför med bästa kompisen eller morsan) och äter annorlunda saker (som bara finns i mormors skafferi)..
Efter att ha sparkat boll blev det att dyka upp i huset på slaggvägen. Jag noppade mormors ögonbryn medan morfar gjorde te och mackor. Vandrade hem med en slant i fickan, något jag fått för att jag la ner tio ynka minuter på att noppa två par ögonbryn. Gick sakta hem i regnet och hade en sorglig känsla i kroppen. Tänk när det där huset på slaggvägen kommer vara tomt. Tänk när det inte kommer finnas där, som ett ställe där du kan dyka upp när som helst, hur som helst. Ett ställe där du kan lägga dig på soffan under mörka vinterkvällar och glömma alla måsten. Där du kan baka julbakelser med mormor och lyssna på när morfar spelar gitarr i källaren.. Kände mig helt enkelt vemodig när jag gick hem igår. Jag grät inte men himlen grät. Men dagen då huset är tomt, då kommer jag gråta.
